Pink - Funhouse <3<3<3<3<3
Idag damp den ned i brevlådan, den efterlängtade uppföljaren till I'm Not Dead, som hennes förra platta hette.
Pink - Funhouse.
Efter den första genomlyssningen är det första jag kan konstatera att Pink har blivit hesare, hon har blivit mognare, men det är ändå så att jag känner att lekfullheten finns kvar.
Funhouse är en platta som handlar om hur Pink har blivit dumpad av sin förra kille.
När det gäller att berätta sin egna historia så är verkligen Pink magnifik.
Hon öppnar upp sig och blottar sig helt.
Det är naket och rått.
Pink får verkligen fram vad hon vill säga.
Här är det inget gulligull utan verkligen rakt på.
Det används fuck hit och fuck you dit.
Jag bara älskar det.
Pink har alltid varit en cool typ i musikbranchen, hon chockar alla jämnt och ständigt.
Första singeln So What, plattans öppningsspår, är ett exemplariskt exempel på hur Pink med hjälp av Max Martin tagit fram en världshit, innehållande en melodislinga utan dess like.
Vem kan inte nynna med i Nannananana?
Pink bjuder även på hjärta&smärta ballader, countryrock och lite modernare poprock låtar.
Klyschiga Funhouse, skivans titelspår, är ett lekfullt fyrverkeri som exploderar i en dynamisk 2008-tals vision, om hur man blivit dumpad av den man har älskat och nu är det ingenting kvar än bara huset, som ska brännas ned?
Bad Influence är en pastisch på The Arks The Worrying Kind från 2007, en låt man skulle kunna använda under en akt i manegen på en circus.
I Don't Believe You är en rockballad med mycket hesröst och ensamhetskänsla, den är slående gryyym.
Pink har gjort det igen.
Pink har tagit mig med storm.
Pink - Funhouse 5<3/5<3
Bästa spår : Sober, I Don't Believe You, Please Don't Leave Me, Funhouse, So What & Glitter In The Air.
Sämsta spår : Varför fick inte Max Martin med fler spår än de ynka fyra han bidrog med. Han är ett musik geni.
